I surrender.

Det är nog som min älskade vän sa i mitt öra när jag ringde och grinade nyss. Att det jag egentligen blir mest ledsen över, är inte förlusten av honom, utan att det ännu en gång inte blir någon fortsättning på det potentiella. Ännu en gång blir det stopp. Jag blir utan tvåsamheten och hjärtevän. Jag blir utan.

It just aint gonna happen..

Tre veckor sen vi sov ihop för andra gången. Sen ett halvhjärtat initiativ från hans sida en gång. Så klart så kommer det inte att hända nåt stort på den fronten. Det kommer inte att bli nåt seriöst och känslofyllt. Jag måste komma till insikt om detta och inte föreställa mig en massa hjärt och nojs och snuttiplutt scenarion. Inte tänka på att sova på hans arm och ligga tätt intill en hel natt och tycka om det trots massiv snarkning.

Hänga på msn och sukta efter uppmärksamhet, konversation och nattlig inbjudan. Självplågeri.

Jag måste skaffa en hobby.