Ynk

Idag när jag lunchade med en vän, gick han förbi utanför. Fort gick han. Kroppen bara dog. Febrig, hjärtedunk och andnöd på samma gång. "Vad ska jag göra!?!!" Jag gick efter. Sprang. Jag s p r a n g. Hann ikapp. Klappade på axeln. "Hej! Jag tänkte att jag bara måste säga hej" En kram. Allt konstigt. Krystat. Tio meningar, sju? Han hade det värre än vanligt. Bodde där i närheten nu. Varför gick han där? Bilen var såld. Bostadsrätt. "Vi har ju köpt bostadsrätt" Vi vi vi vi vi vi vi...vi. Ungen och han? En annan och han? Vem vem vem? Sen hade han bråttom till jobbet. Heej...då.. Skaka i hela kroppen. Darra. Tillbaka till caféet. Upprepa samma fråga om och om igen. "Var han tvungen att gå förbi?" Mina händer skakade. Gråten kom aldrig. Men.

Jag berättade för min vän om hur jag hade föreställt mig mötet med honom, ifall jag skulle träffa honom nån gång.. "Jag skulle bara säga hej, vara kall och gå förbi". "Well that went well..." sa hon och tittade menande på mig. Neeeej. Gud. Kunde jag ha suttit kvar? Varför ger jag honom det? Jag kan fortfarande inte se all den skit han utsatte mig för. Jag ser bara det jag ville ha. Det jag fortfarande vill ha. Jo jag ser. Jag vet. Allför väl vet jag. Efter sex månaders gråt och ont i magen. Ont ont ont. I hela kroppen. Vet jag. Men den finns ändå. Den där jävla längtan. Jag h a t a r den.