Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

Here we go...

Hade Affe på besök häromdagen och vi tittade på Amelie från Montmartre. Första gången för Affe och min tionde? Den är så fin. Affe tyckte också om den. Jag älskar färgerna, klippen, personligheterna och alla små detaljer, sweetness till tusen. Och franskan. Aaaawww...

Är hemma med världens fökylning. Snoret. Det finns ingen ände på eländet. Jag tror det är min femtioelfte förkylning på 4 år. Men jag har väl jobbet att tacka för det. Man tycker ju att man borde bli immun mot de flesta bacillerna efter snart 4 år som barnskötare men icke. Nej nej nej. Åker på förkylningar lika ofta som jag åker på den månatliga röda veckan. Dvs en gång i månaden, i stort sett. Nästan. I alla fall från Oktober till Maj. Nytt jobb tack.
Jesus jaaa. Nytt jobb skulle lysa upp mig så totalt. Ångesten växer och växer. För exakt ett år sen satt jag här med samma tankar. Ett helt år har gått och jag är kvar. Kvar.

Kom förresten att tänka på hur länge jag har haft kontakt med the love of 2006. Det är 5 månader nu. Att vänta på honom till mars 07 hade varit en piece of cake. Om jag bortser från sorgen. Mer än halva tiden har varit sorg som inte är av denna värld. Folk frågar varför jag inte ger upp, går vidare, lämnar det. Har inte kunnat, har inte velat. Vill fortfarande inte men nu finns inget mer att ta av föränn hans liv är lagat. Men tänk om föränn aldrig kommer?
Vilken hjärtslitande tanke. Jag måste gå.

Nu går jag.