Mitt lilla hjärta är inte gjort för det här. För det här som kallas livet.
I dessa stunder är det ofattbart att det ska hålla ett helt liv. Att kroppen, sinnet och jaget ska uthärda sånt som gör så ont. Ont ont ont. Att kunna öppna ögonen utan att hela världen simmar ut.
Varför fungerar inte alla lika? Varför har folk så svårt så svårt, för att vara det där som kallas ärlig. Rak i ryggen, öppen famn, stå för sig själv, sina känslor, sina val. Sina ord.
Han har stått för sina ord. De där orden som han inte visste fanns. Han inte visste vad de betydde. Han inte visste vad han ville att de skulle vara. Det var han ärlig med.
Men så har vi alla andra. De där. Ynkryggarna.
Frågar man, så vill man veta. Man behöver veta för sin egen skull, men också för andras. Så man beter sig rätt gentemot dem. Så det inte blir fel, för att man tror olika. För man är ju, olika. Förstår olika. Uppfattar olika.
