Klumpen kommer och går och kommer igen

Tröttast i stan. Sovit dåligt. Sovit lite. Jobbat mycket. Eller lagom.

Han kom in i mitt liv igen. Inte med buller och bång, lite smygande sådär.
Nu har det snart gått fyra veckor sen vi sist hördes av. Det är som vanligt igen.
Vi sov ihop ett par gånger. Det var fint. Vi sover bra ihop. Han behöver sova mer.

Jag pratade öppet om allt som hänt. Hur hårt det tog på mig. Han pratade också. Mycket. Länge. Jag ser med lite nya ögon. Men i grund och botten är han som vanligt.

Fastän jag inte vill tänker jag på honom varje dag. Fastän jag inte vill saknar jag honom. Fastän jag inte vill bor han i mitt huvud, i mitt hjärta, i min kropp, i mig.
Fastän jag inte vill.

Så fort jag ger honom en hand försvinner han.
Fastän jag inte vill.