Nu tog orken slut.

Har grinat hela kvällen. Varvat det med idol på tv4.
Linda är den nya Cornelia. I dont like her. Bara för att hon är lite egen så blir hon hyllad. Tycker inte att rösten håller. Och de där ögonen..uää..

Idol är igång igen, Sopranos är igång igen. Nu väntar jag bara på Lost och så småningom Six Feet Under. Hösten. Mmm.

Han vet ingenting säger han. Han fattar inte vad det är jag inte förstår. Han kan inte ge mig några svar. Nu har jag grinat i 5 månader. Nu orkar jag inte mer.

Och jag som ska på intervjuv imorgon. Kommer se ut som en jävla slagpåse.

Jag sa nej...

Det började i fredags. Ett slags brus i örat som kändes som lock. Nedsatt hörsel också. Huvudvärk. Åkte till jobbet. Vi skulle ha planering hela dagen. Inga barn, thank god. Bruset hängde med, släppte efter en ipren. All is gut. Lite kli i halsen på kvällen.
Lördag morgon är bruset tillbaka. Mycket mer den här gången. Mår allmänt dåligt och det blir inte bättre av värktabletter. Sitter i soffan halva dagen innan mamma kommer över. Vi käkar lunch och sen går vi på promenad. Känner mig lite piggare och ljudet/bruset/känslan har avtagit lite. Det är inget brus egentligen, mer som en känsla. Som när man sträcker på sig, då får man ett ljud i kroppen, så kändes det. Iaf. Hade över ett par vänner och vi lirade yatzy, tog en två öl och var så där lagom sköna utan planer på utgång. Började må lite sämre på kvällen. Känslan/bruset kom igen, trötthet och huvudvärk.
Söndagen var som lördagen all over fast värre. Nu var känslan med hela dagen. Hela tiden. Inga värktabletter hjälpte, kunde bara sitta still och typ gny. Ringde jobbet, "hejjagkommerinteimorgonjagmårbajsjagskagåtil vårdcentralenimorgon hejdå". Hostar mig till sömns. Måndag morgon, jag mår bra. Inväntar bruset/känslan men ingenting händer. Jaaaa! Jag mår braaa. Känner mig ok hela dagen, skiter i vårdcentralen, ringer jobbet "hejjagmårbrajagkommerimorgon". Så blir det eftermiddag och kväll. Jag blir hostig, host host host. Dricker te i mängder, host host host. Rösten blir hes efter host och telefonprat, jag är rädd för skavsår i halsen. Hostar länge när jag ska sova. Sover.

Sover. Mobilen ligger påslagen i hopp om samtal/sms från C.
03:18. RIIIIING. Det är D. (D är en fd klasskompis, charmig, ego, gris, gulle. Han har ingen fast adress sen 1 ½ år tillbaka och sover över hos olika tjejer han träffat ute. Sån är han. Så han ringer ibland när han är full och när han vill crasha på min soffa.) Jag orkar inte. Orkade inte när han ringde i somras heller. Han är jobbigast i stan. "Hej det är D. D som gick i din klass förut." Jamen ja jag vet det. "Kan jag få komma och sova hos dig?" Nej det går inte, hostar jag fram med pipig röst. Jag är sjuk. "Men jag sitter i en taxi nu och jag har ingenstans att sova" Här halvsover jag och längtar efter en dröm. Nej D, det går inte. Åk hem. "Vadå hem? Jag har inget hem!" Du kan ju åka till din mamma o pappa. Där du tidigare bodde i 20 år. "Okej" Klick. Dumma dumma dumma mig. Men jag ville inte. Jag orkade inte. Han är jobbig. Han kan bli så elak. Så påfrestande. Jag vill inte. Sen drömde jag att jag ringde H och berättade om vad som hänt. Mår lite dåligt över det. Usch mig.

Prutt. Ska iaf till vårdcentralen om 45 minuter. Huvudvärk.